av Natalia Kamia
Om tidsuppfattningen på en demensavdelning. Jag tänkte spela det som live mix på VisionForums dagar i Norrköping 6-7 september. Samtidigt läste jag Peter Hoegs De kanske lämpade. Där finns massor om konstigheter med tiden. Ja, först när man blir sjuk eller på gränsen, dyker upp allvarliga tvivel om tidens karaktär. I boken finns utläggningar om Jakob von Uexkull, den tyske professor i biologi, som jag ville gå in på i ett annat sammanhang- Jussi Parikkas Insect Media, där han utformar en ny mediateori baserad på modeller ur insekternas beteende. Dumma som individer och oerhört smarta som kolonier i sin miljöanpassning, de definieras av sina perceptiva och orienteringsförmågor till skillnad från oss människor, upptagna med vad vi är som individer i den här världen. Bortsett ifrån att vi flockas på webben.
Här är en citat från Hoegs roman om Uexkull:
"I förordet till sin bok Teoretisk biologi skrev han att han fortsatte på den väg som Helmholtz och Kant hade banat. De insisterade på att man inte kan uppfatta verkligheten omkring sig- eller uppfatta sig själv- på något annat sätt än genom sinnena. Och sinnena är inte passiva mottagare av verkligheten, de bearbetar den, vad vi uppfattar är starkt bearbetat. Alltså är det meningslöst att tala om den verkliga verkligheten utanför oss, den känner vi inte till. Vi känner till en redigerad kopia. Det biologin kan koncentrera sig på är att undersöka hur våra sinnesorgan är strukturerade, hur de redigerar. Och hur andra levande varelsers medvetande arbetar i förhållande till vårt eget.
När jag läste det första gången tänkte jag att Uexkull måste ha stött på detsamma som vi...
Först upptäckte vi att det fanns en plan, sedan lyckades vi förstå den, strax innan allt bröt samman.
Det som fanns utanför skolan, utanför deras plan, i synnerhet tiden, som vi kände flyta omkring oss och genomsyra allt, med det fanns en avsikt. Och i denna större avsikt och plan var vi alla medskyldiga. På ett alldeles oförklarligt sätt arbetade vi alla på att skapa och upprätthålla tiden på skolan.
Det var det Jakob von Uexkull hade skrivit, på sitt eget ödmjukaste sätt, i mitten av tjugotalet. Vi är inte bara utlämnade till tiden. På ett eller annat sätt är den också något som vi oavbrutet är med om att skapa.
Som ett konstverk.
För att märka och tala om tiden måste man märka att något har förändrats. Och man måste märka att i eller bakom denna förändring finns något som fanns också tidigare. Tidsuppfattning är medvetandets oförklarliga förening av förvandling och oföränderlighet." I spåret ovan , som är väldigt glömskt, har jag försökt att tänka skulpturalt om tiden- bygga det som av klossar, och göra vertikala lager av materialet i andra delen.
Det är så personer med demenssjukdomar försöker orientera sig , att tänka tiden som rummet:
http://www.poetryfoundation.org/harriet/2012/08/susan-schultz-edits-special-feature-on-dementia-at-eoagh/?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+HarrietTheBlog+%28Harriet%3A+The+Blog%29
Bilden är från spårets spektrogram.
